Natt

Jag går ibland en kvällspromenad och nu i november är det ofta kolsvart och himlen tom på stjärnor. Det är därför lätt att föreställa sig hur den sista gatlyktans sken utgör en gräns mot ett okänt allomfattande mörker där inget liv kan finnas.  Ändå har jag alltid gått vidare i trygg förvissning om att överleva.
Naturligtvis är det en sorts självsuggererad teater- tittar jag åt sidan ser jag det lysa hemtrevligt ur fönstren i vårt hus- men på liknande sätt som musik, måleri eller poesi, gestaltar denna i påtaglig form något betydelsefullt som känns märkligt eggande.
Nu kan man ju undra om det inte finns något roligare att pyssla med på landet om kvällarna och vad fanken detta lyktgubbefenomen har på en konstnärs hemsida att göra.
Ibland funderar jag också på varför det ska vara så svårt att måla. Det tycks inte finnas någon rationell förklaring och dessutom är det ofta så att ju djupare veck man har i pannan desto sämre blir målningen. Varför inte bara kladda på ? Renoir var verkligen en underbar konstnär.
Men har jag någon gång gjort en målning som duger, då har den alltid varit utsatt för ett antal oanade katastrofer eller vredesutbrott där jag helt har tappat kontrollen över vad jag tror mig hålla på med. Jaget har ramlat ner i ett svart hål och en annan makt har styrt penslarna.
Ekelöf har beskrivit denna dubbla bokföring på ett bra sätt:
Det är långt men jag är nära
Jag bor i en annan värld
men du bor ju i samma
Kanske min nattliga promenad och tankelek med döden är en förberedelse inför passagen mellan dessa Ekelöfska världar där man måste riva sönder id- kortet.