Storsläggor

Det är lika bra att börja med storsläggan direkt. Ives och Lichtenberg. Ju mer jag håller på med denna verksamhet- och i mitt fall handlar det om att tina upp dolda minnesbilder i mer eller mindre utdragna långkok- har jag börjat fundera över vilken betydelse det liv man lever har för det som sedan kommer ut i andra änden och kallas konst. Ives menade en gång i en karaktäristiskt taggig essä att om man vill höja standarden på amerikansk musik leder det inte någonstans att ge en begåvad kompositör stipendium och ett års vistelse i Rom. Vad han egentligen borde göra var att skörda grödor någonstans i Mellanvästern. Att kropp och ande hänger ihop är väl en något förenklad konklusion av resonemanget.
Lichtenberg har skrivit en fantastisk grej:”Naturen är en päls på ögat”. En otroligt enkel, åskådlig bild, påtaglig, som gjord att målas, med hur många bottnar som helst. Vad är det vi ser när vi blickar ut ur våra korpgluggar, hur och varför tolkar vi våra varseblivningar på ett visst sätt, osv.? Den ende jag känner till som skulle kunnat göra en bild av detta är förstås Ehrensvärd. I själva verket har han nog också gjort det. Jag tänker på de småländska jätterövar genomstuckna av enris och granruskor han tecknade när han när han for igenom detta landskap som han avskydde. Det ideala klimatet, livet och därmed konsten fanns för honom i Rom
Egentligen är jag nog inte särskilt intresserad av några yrkesfilosofiska svar. Konstnärligt vill jag som nästa storslägga W. Aspenström, helst tassa runt tallriken. Det är nämligen inte den heta gröten som är intressant, utan kattens rörelser runt densamma.