Bo Trankell
Bo Trankell
Bo Trankell gick nyligen bort.Han förblev en doldis, överröstad av den mentala bullernivån i svenskt konstliv. Om det är de utåtriktade som lyckas – Zornmänniskorna – så var Trankell i stället en Josephsonnatur. Hans ton ljöd ren och klar vid samma källsprång som en gång skapade Näcken. Nästan varje målning förde betraktaren till en nivå som kändes både osäker och självklar. Det var svenska krusbär halvt förvildade, men med unik smak.
Likt Torsten Renqvists hjälte kom han att stiga av tåget mot framtiden och som denne är han nu del i en fulltaligare mänsklighet.
Följande text skrev jag om honom i www.omkonst.com för ett tag sedan. Där finns också några bilder.
På andra sidan rutan
Någon gång i slutet av 80-talet såg jag en affisch på en vägg i Konstakademins lokaler som fick mig att haja till. En vas med blommor vid något som kanske var ett fönster. Målningen förmedlade en stämning av efemär vardaglighet som samtidigt hade något av evighet över sig. Vem var konstnären? Det visade sig vara Bo Trankell.
Senare möten med Trankells bildvärld har alltid bekräftat denna upplevelse: att man genom en dubbelexponerande målerisk akt förflyttas genom bildens realistiska yta till en poetisk dimension där världen känns helare och sannare. Här fanns en konstnär vars verk kom att fungera nästan som ett moraliskt imperativ: du kan bli bättre, öppnare, känsligare, precisare. Kalla det gärna en sorts epifani.
Men det är viktigt att påpeka att det rör sig om en realism utan profetiska anspråk. Landskapen, människorna och tingen känns aldrig påhittade, ljus och rymd är skildrade med exakthet och intimitet och den stilistiska variationen tycks vara obegränsad. Även om hans bilder oftast rör det som faktiskt finns omkring honom, några blommor, porträtt, interiörer eller landskap, så blir det aldrig idyller. Skönheten bryts av pålagt klotter eller utsätts för en nedbrytningsprocess som gör förgängelsen fysiskt kännbar. I det ena fallet kan det se ut som en absurd serieteckning och i nästa som en avskrapad palettskiva med bonnardsk smälta som legat ute i snön hela vintern. Att Trankells realism inte är reproducerande utan i grunden poetisk, det är tydligt. Men hur kan detta låta sig göras?
På utställningen finns en teckning av ett ödehus, vacker och självklar, där han i en lyrisk förtätning gjort om taket till en gnistrande stjärnhimmel som verkar vara klippt ur en veckotidning eller gammal atlas. Att dessa två företeelser, huset som är tecknat i dagsljus och den nattliga stjärnhimlen, annars åtskilda av tusentals mil, så här förenas kan inte förklaras av att plåttaket skulle var isbelagt och på det viset spegla himlavalvet. Effekten stegras också av materialvalet: i huset suddigt, grått kol medan nebulosan är ett detaljerat foto, färgrikt och skarpt. Det som är nära förflyktigas, det avlägsna konkretiseras. Dagen blir natt, natten blir dag.
Kanske är det heller inte en tillfällighet att så många bilder antyder ett fönster som ju är blickens vanliga passage mellan två rum, ett inre och ett yttre. Vad kan vara en naturligare metafor för den transcendens jag här trevar efter?
En målning av Trankell visar sällan upp en utåtriktad expressivitet, det är en flerskiktad konst som i samma penseldrag döljer och avslöjar. Han är i stället något av en mumlare som man måste lägga örat intill för att uppfatta. Stillheten verkar vara ett krav för att den närmast mediala osmosen med landskapet och tingen ska kunna äga rum. Gör man detta blir belöningen rik.
Natt
Natt
Jag går ibland en kvällspromenad och nu i november är det ofta kolsvart och himlen tom på stjärnor. Det är därför lätt att föreställa sig hur den sista gatlyktans sken utgör en gräns mot ett okänt allomfattande mörker där inget liv kan finnas. Ändå har jag alltid gått vidare i trygg förvissning om att överleva.
Naturligtvis är det en sorts självsuggererad teater- tittar jag åt sidan ser jag det lysa hemtrevligt ur fönstren i vårt hus- men på liknande sätt som musik, måleri eller poesi, gestaltar denna i påtaglig form något betydelsefullt som känns märkligt eggande.
Nu kan man ju undra om det inte finns något roligare att pyssla med på landet om kvällarna och vad fanken detta lyktgubbefenomen har på en konstnärs hemsida att göra.
Ibland funderar jag också på varför det ska vara så svårt att måla. Det tycks inte finnas någon rationell förklaring och dessutom är det ofta så att ju djupare veck man har i pannan desto sämre blir målningen. Varför inte bara kladda på ? Renoir var verkligen en underbar konstnär.
Men har jag någon gång gjort en målning som duger, då har den alltid varit utsatt för ett antal oanade katastrofer eller vredesutbrott där jag helt har tappat kontrollen över vad jag tror mig hålla på med. Jaget har ramlat ner i ett svart hål och en annan makt har styrt penslarna.
Ekelöf har beskrivit denna dubbla bokföring på ett bra sätt:
Det är långt men jag är nära
Jag bor i en annan värld
men du bor ju i samma
Kanske min nattliga promenad och tankelek med döden är en förberedelse inför passagen mellan dessa Ekelöfska världar där man måste riva sönder id- kortet.
Storsläggor
Storsläggor
Det är lika bra att börja med storsläggan direkt. Ives och Lichtenberg. Ju mer jag håller på med denna verksamhet- och i mitt fall handlar det om att tina upp dolda minnesbilder i mer eller mindre utdragna långkok- har jag börjat fundera över vilken betydelse det liv man lever har för det som sedan kommer ut i andra änden och kallas konst. Ives menade en gång i en karaktäristiskt taggig essä att om man vill höja standarden på amerikansk musik leder det inte någonstans att ge en begåvad kompositör stipendium och ett års vistelse i Rom. Vad han egentligen borde göra var att skörda grödor någonstans i Mellanvästern. Att kropp och ande hänger ihop är väl en något förenklad konklusion av resonemanget.
Lichtenberg har skrivit en fantastisk grej:”Naturen är en päls på ögat”. En otroligt enkel, åskådlig bild, påtaglig, som gjord att målas, med hur många bottnar som helst. Vad är det vi ser när vi blickar ut ur våra korpgluggar, hur och varför tolkar vi våra varseblivningar på ett visst sätt, osv.? Den ende jag känner till som skulle kunnat göra en bild av detta är förstås Ehrensvärd. I själva verket har han nog också gjort det. Jag tänker på de småländska jätterövar genomstuckna av enris och granruskor han tecknade när han när han for igenom detta landskap som han avskydde. Det ideala klimatet, livet och därmed konsten fanns för honom i Rom
Egentligen är jag nog inte särskilt intresserad av några yrkesfilosofiska svar. Konstnärligt vill jag som nästa storslägga W. Aspenström, helst tassa runt tallriken. Det är nämligen inte den heta gröten som är intressant, utan kattens rörelser runt densamma.
Spånor
Spånor är en restprodukt när man hugger mer eller mindre vilt omkring sig. Den ursprungliga tanken var att de kunde rymma allt från Nietzsche till mulltoa. Skogen är som bekant full av träd.
Titeln är hämtad från Torsten Renqvist.